Idag skulle vi ut och åka med skodan för att slänga byggavfall på Tuddarp. Skodan hade blivit stående över vintern, så nu var det dags att lufta den lite. Vi hade stuvat bilen tills den var full, startade upp den med hjälp av startkablar från en annan bil. Min fru åkte i sin Prius bakom mig medans jag körde Skodan. När vi kom till Nykyrka korset så dog Skodan. Vi blev tvugna att rulla in bilen åt sidan för att inte störa den övriga trafiken. Det visade sig att Prius är inte byggd i massiv batterikraft med avsikt att hjälpa andra nödställda billister. Det går att ladda Prius från ett vanlgt batteri men inte tvärtom. Det var kallt ute och enda möjligheten kvar var att hoppas på medmänniskan i varje passerande billist. Jag tror jag stoppade tio bilar, alla hade för bråttom för att hjälpa till. De skulle på fotbollsträning, möten eller hämta folk vid busshållplatsen. Min fru gick ut och stoppade en bil och fick hjälp direkt av en kvinna med reservbatteri. När vi kopplade på batteriet låste sig alla dörrar på bilen med nycklarna i. Som tur var hade vi inte stängt bakluckan, men jag blev tvungen att kravla in på gipsskivor och byggavfall för att öppna en bakdörr.väl inne i förarsätet startade bilen efter några försök. Min fru frågade vår hjälpande ängel vad vi kunde göra för henne. Hon svarade bara att nästa gång kanske det var hennes tur. Jag hade kunnat bli religiös på kuppen, för hennes svar var precis den inställning som jag tidigare hade förbannat alla Motalabor som inte hade tid med oss. Vi satte av mot Tuddarp, slängde vårt byggavfall och åkte hem. Hemma sa jag till min fru att det finns hopp även för Motalaborna.